Samhällstruktur under all kritik

Jag betraktar vanligtvis mig själv som en standardsvensk. Jag är en produkt av det glada 70-talet och utgör därför en majoritet av befolkningen precis som mina föregångare 40-talisterna. Jag är ofrivillig medlem i babyboom-eran och det sades en gång att min generation skulle ta över där krigsbarnaskaran slutade. Det blir inte så, det står nu ganska klart.

 

Hur kommer sig nu detta då undrar man, vad hände?
Jo det hände en ekonomisk kris i början av 90-talet. Man sa så i alla fall och vi korkade Svensson tar ju allt som regeringens ekonomer säger på allvar. Den här krisen kunde inte ha kommit mer olämpligt för oss 70-talare. Vi fick aldrig in en fot på arbetsmarknaden, åtminsone inte vi som valde att inte ta dyra studielån och gå vidare till högskolan eller vi som inte har framgångsrika föräldrar som inte fick en aktieportfölj på sin 20 årsdag eller vi som genom en ödets nyck föddes in i ett betong-ghetto och därmed föddes med sämre förutsättningar och en något mer deprimerande livssyn än vanliga dödliga osv.. Ursäkterna kan fyllas på vartefter.

 

Numera har jag visserligen en anställning vilken jag naturligtvis är tacksam för. Det var en andra ödets nyck. Jag skulle precis kvala in i den tidens Fas 3 som då hette aktivitetsgarantin som innan dess hette något annat helt meningslöst som innebär att arbetsförmedlingen kan sänka sin statistik över arbetslösa utåt men fortfarande behålla ett oöverskådligt antal arbetslösa inom sina egna väggar och för dessa håva in ofantliga summor från staten. Samma dag som jag skulle gå på min introduktion där jag skulle bli meddelad vilka mänskliga rättigheter jag inte längre kunde åtnjuta så var ett företag på rekryteringsbesök på AF. Jag knallade in och sa att jag ville jobba och de anställde mig samma dag. Wow, tänkte jag. Var det inte svårare än så? Framtiden var säkrad och jag stod inte längre i den östblocksliknande brödkön som AF så glatt tillhandahåller. Inga mer bråk med Försäkringskassan och inga mer revisioner till Socialen där alla mina utgifter skulle granskas minutiöst för att sedan upplysa mig om att min hyra på 1700 var alldeles för hög för en person i min situation. Jag kände frihetens vindar och trodde att Nangiala var långt borta än en gång.

 

Men Tengil stod beredd runt hörnet.

Det visar sig att otroligt många i min generation gått i samma fälla. Företaget som anställde mig var ett bemanningsföretag. Inte visste jag vad ett sånt gjorde, jobb som jobb eller hur? Nix. Bemanningsföretag är samhällsiglar. De växer upp som svampar i ekonomiska kriser och sen ser de till att hålla krisen rullande. Hur ska ett ekonomiskt bestånd kunna växa om ingen tjänar några pengar som kan spenderas? "Vi måste köpa oss ur krisen" skanderar Moderatpacket och visst har de rätt men hur har de tänkt att det ska gå till rent praktiskt? Jag tjänar precis så mycket jag måste tjäna för att kunna överleva, vad ska jag spendera?

 

Tiden passerade och jag var ännu en lycklig lax som lekte i den nya floden i tron att den som har ett jobb lättare kan skaffa ett nytt jobb än den som står utan. Visst är det väl så men inte om man jobbar på bemanningsföretag. Det viar sig nämligen att ingen är intresserad att anställa någon som spenderat flera år på bemanningsföretag. Man är en outcast, en skamfläck för den svenska arbetsmarknaden, en hund.. Jag har nu tröttnat på frågan varför jag jobbar som uthyrd/inhyrd (beroende på perspektiv). Varför? Vad är det för fråga? Det finns ju inga andra jobb? Skulle jag hellre ha varit arbetslös? Samma fråga fick jag då med skillnaden att de frågade varför jag inte hade jobbat på flera år. Min inre röst skrek "för att idioter som du aldrig ger mig en chans, va fan tror du" men min yttre slipade fasad mumlade något om att jag inte hade hittat rätt utmaning än och liknande dravel som AF sa att vi skulle säga. Sanningen var ju helt krasst att jag A) inte ville ha jobb, jag hade annat roligare att göra och B) jag tar inte vilka skitjobb som helst eftersom min åsikt är att man ska kunna trivas på sitt jobb, man ska känna att man tillför något och man ska kunna vara stolt över det man gör. Såna jobb är sällsynta. Min utbildning har jag aldrig haft nytta av och vem ser AF-kurser som erfarenheter?

 

Nu kommer nästa generation och marscherar in på arenan. 80-talisterna gör sitt paradnummer mitt i nyllet på oss medelålderskufar. I tidningarna skrivs det om de tappra 80-talisterna som inte tar någon skit, jobbar sig upp i karriärstegen och byter jobb allteftersom nya löner lockar. Dem vill vi ha, skriker arbetsgivarna eftersom de känner igen sig själva. Jag frågar dock; vem vill anställa en streber? Att vilja jobba sig uppåt är ett sundhetstecken men varför anställa osäkra kort som man vet kommer att sluta så fort en konkurrent viftar med en större lönesumma? Dessa 80-talister utgör ingen stabil samhällsgrund för de vägrar utgöra den matta som vi gräsrötter utgör. Jag har tjatat om detta i många år men min princip står fast: Alla kan inte vara chefer! Det behövs någon att chefa över också. Någon måste skita ner sig och montera de dyra bilarna som 80-talistförsäljaren ska stå och kränga för höga provisionslöner. Alla kan inte vara mediaexperter, hur många 80-talister har inte utbildat sig "inom media"? Vad är det rent konkret? Alla vill bli filmstjärnor och fotbollsproffs och bolagschefer i den generationen och det är en ofantlig bubbla som kommer att spricka så fort den sista 40-talisten går i pension.

 

Så, nu sitter jag här med ett jobb jag vantrivs med och inte kommer ifrån. Jag får inga nya jobb eftersom jag jobbar där jag jobbar. Jag har en CV som är två A4 lång med utbildningar och korttidsanställningar som ingen tar hänsyn till eftersom jag jobbar som uthyrningshora. Jag ser 80-talisterna sträva uppåt mot det blå och roffa åt sig tjänst efter tjänst bara för att de har "ett bra driv, är hungriga och på" men allt de har är ett medelmåttigt betyg från något mediaprogram. Jag har över 20 års arbetslivserfarenhet, utbildningar inom media och en hel del andra områden, jag har ledarutbildningar och erfarenhet av chefsskap men tyvärr jobbar jag som inhyrd och försitter därmed alla chanser. Jag är en smutsig hund..

 

Det här kunde väl vara bra om det hade kunnat fortsätta men tyvärr så har bemanningsbranschen en brist som inte alla känner till. Inom den branschen får man inte vara för gammal. Man ska vara ung och flexibel och kunna anta varje utmaning som om det var den sista. Man ska inte ha någon uppfattning om lagar och regler och man ska absolut inte ha några krav. Jag å andra sidan räknas vara i äldsta laget, 35+, så jag anses inte vara tillräckligt flexibel. Jag har dessutom familj och är inte flyttbar. Jag har lång gedigen arbetslivserfarenhet, är uppfostrad socialist och har en ganska strikt uppfattning om arbetsmoral och lagar samt är fackligt bunden och har dessutom en facklig bakgrund. Det betyder att jag har alla de saker man absolut inte bör ha som inhyrd.

 

Mitt företag försöker nu bli av med mig på alla upptänkliga sätt. Jag har blivit en belastning. Så var lämnar det mig? Jag kommer på ett sätt eller ett annat att bli av med mitt jobb men jag har inga som helst förutsättningar att skaffa ett nytt. Alla förstå-sig-påare säger att det är arbetare av min kaliber som marknaden behöver men de vill inte anställa mig eftersom jag är för gammal och har slösat bort mitt liv som uthyrd.

 

Jag tycker nu att regering och andra berörda borde upptäcka den här bristen. Facken kämpar nu för att begränsa inhyrning av personal till 10% så de har fattat galoppen. De ser att situationen inte är hållbar men vad ser regeringen? De verkar ha sina skygglappar inställda på totalt mörker. Istället för att ge folket vad folket vill ha, dvs ordentliga jobbmöjligheter, så säger de att bemanning är framtiden och bemanning ska få ökade bistånd. De gräver gropen ännu djupare åt oss som redan är nere i skiten. Bemanningsföretagen jublar och ser pengarna rulla in i gyllne tråg i milslånga rader. Jag däremot ser hur det där minimala ljuset i tunneln allt mer börjar likna ett skenande tåg på väg åt mitt håll.

 

Efter att politikerdebatten har satt fart med nyrimmat valfläsk ånyå så ser jag ganska tydligt vilka frågor det är som är viktiga och den här frågan är förra årets nyheter så den hoppas över i år. Nu siktar vi på pensionärerna istället och det är väl bra men hur många av oss kommer aldrig att komma till pension? Man kan inte sikta på en detalj i taget varje valår, man måste se till helheten varje valår. Min generation hoppas över igen och igen och igen.. På något sätt håller vi fortfarande landet flytande men vi syns inte och vi hörs inte. Jag börjar tvivla på min egen existens.
Det parti som vill vinna det här valet har några enkla knep att använda som jag tänker bjuda på här.
1. Se för fan till att göra något åt den ekonomiska situationen, inte hos riksbanken för de klarar sig alltid, men hos individen. Alldeles för många svenskar går ut skolan med skulder och dess skulder fortsätter att växa och förfölja dem. Alldeles för många vuxna tvingas in i skuldfällan ofrivilligt av olika anledningar. De som vågar starta eget för att komma ur ekorrhjulet hamnar alldeles för lätt i skuldfällor av olika slag och då finns plötsligt inget stöd längre. Ordna upp den folkliga ekonomin istället för att fokusera på höjdarnas bonussystem enkom. På så vis kommer BNP'n att gå runt igen, man har råd att spendera sig ur krisen och man får ett lättare liv på alla sätt.

 

2. Avskaffa försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. De har spelat ut sin roll. Samma dag man tog bort kontrollmyndigheterna för dessa instanser så dog systemet. FK och AF är de största skurkarna i hela den här soppan och de fortsätter att obehindrat förstöra människors liv utan att någonsin ställas till svars för sina handlingar. De har alldeles för stor makt över den enskilde människans liv och ingen kontrollerar deras beslut. Med en knapptryckning på datorn kan de ruinera en människas hela tillvaro, det kan inte fortsätta i ett samhälle som ska fås att må bra och växa.

 

3. Avskaffa bemanningssystemet. Tillåt bemanning/inhyrning med maximalt 10% per arbetsplats. Vikarieverksamhet är nödvändig men vikarierna kan inte ersätta den fasta staben. Ge folk tillfälle att få arbeta med det de vill inom möjlig mån istället för att tvinga in dem i arbeten de vantrivs i bara för att det inte finns något annat. Företagen som påstår att det inte finns möjlighet att anställa på grund av det ena och andra bör utredas. Är det verkligen rimligt att ett företag som hyr in 40 - 70 personer per år inte har råd att anställa någon av dem? Företagens inkomster fördubblas varje år men de har inga jobb och ingen möjlighet att anställa? Statliga företag utnyttjar det här systemet idag!

 

Jag klarar inte av att ens försöka hitta skillnader mellan blocken längre. Partipolitik verkar inte finnas längre. Alla partier har samma politik och nu tävlar de bara om vem som kan framföra sin reklam på bästa sätt. Allt handlar om pengar men ingen nämner pengar till folket. En tusenlapp mer i plånboken sa de förra gången och jodå, det kunde man få OM man tjänade mer än vad genomsnittet tjänar. Jag vet inte vilken region de räknade på men här där jag bor tjänar ingen så mycket som krävs för den där extra tusenlappen om man inte har en tjänstemannatjänst eller chefsposition. Vakna upp Sverige! Det är dags att öppna de ljusblå och se verkligheten i vitögat.

 

Ska en hel generation förslösas på meningslösa fas 3 'jobb' och bemanningsjobb som aldrig leder någon vart eller ger någon som helst livskvalité? Är inte livskvalité det absolut viktigaste för att skapa ett välmående land? Jag vill inte ha en tusenlapp mer i plånboken, jag vill ha ett värdigt liv! Jag vill ha möjlighet att välja och utvecklas, inte skyfflas åt sidan till nästkommande generations gagn. Jaghar fortfarande över 30 år kvar att ge till marknaden men om det här fortsätter kommer jag och många med mig att gå under inom 10 år, antingen av skulder eller av misär. Vi har på något mystiskt sätt gått tillbaka 200 år i utvecklingen - detta måste få ett slut NU!

 

Nu ska jag pissa och ta en kopp kaffe, sen ska jag spendera mig ur krisen genom att handla mat för mina sista slantar innan jag gräver ner mig i ångest för att jag måste hyras ut igen imorgon till ett företag som ser mig som en slav utan värde som kan piskas till döds eftersom jag kostar företaget för mycket.. Ja, vi inhyrda kostar tre gånger mer än en anställd och vi förväntas göra tre gånger så mycket också trots att vi bara får ut 70% av en anställds lön. Är det inte rättvist och bra? Vad säger du Reinfeldt, ska vi byta jobb ett par veckor? Det här är ju så bra säger du ju..

RSS 2.0